Om den poetiska modernismens historia i Iran
Namdar Nasser, Res Publica, 3-4/99

Om det ska talas om en ny epok i den iranska litteraturens moderna historia så är det utan tvivel den konstitutionella revolutionen (1905–1911) som markerar dess gräns. Under revolutionsåren organiserade sig stora skaror av landets befolkning i kampen för rättvisa, demokrati och modernisering. Under denna period upplevde den iranska pressen en exempellös blomstringstid. Dörren öppnades för en bred publicistisk verksamhet och litterära krafter samlades kring de hundratals tidningar som var i cirkulation. Journalistik, essäistik och historieskrivning var bland de genrer som mest svarade mot tidens politiska behov och som användes för att bedriva en betydande upplysningsverksamhet. Vid sidan av den journalistiska prosan var poesin det effektivaste mediet för de radikala budskapen.

De iranska poeterna verkade i ett land som trasats sönder av stormakternas rivaliteter. Kungen representerade en svag centralregering med bankrutt ekonomi. Bank- och penningväsendet, armén, gendarmeriet och tullen styrdes av utlänningar eller av deras iranska agenter som mot stora lån tilltvingat sig starka positioner. Analfabetismen var utbredd och det gamla, religiöst genomsyrade feodalväsendets samhällsstruktur gjorde motstånd mot alla tankar om modernisering. Den framväxande borgarklassen hade ännu inte intagit sin historiska position som drivkraft bakom samhällets utveckling. Genom utökade kontakter med utlandet hade de iranska poeterna och författarna blivit medvetna om sitt lands eftersatthet.

Den revolutionära tiden präglade författarnas liv och verksamhet och det som från början delade deras skara var snarare politiska ställningstaganden än litterära meningsskiljaktigheter. Den traditionella poesin med sina metriska, rimtekniska och strofiska krav var ett grundmurat rum där nutida ämnen som nationalism, frihet och kvinnans situation inte fick plats. Den tidigare filosofiska och svårtillgängliga poesin var dessutom riktad mot hovet och samhällseliten. Behovet av förnyelse inom poesin var påtagligt, men den kaotiska vardagsverkligheten gav inte mycket utrymme åt metodiska diskussioner om estetisk eller konstteori. För att kunna vända sig till en folklig publik blev de samhällsengagerade poeterna tvungna att tillgripa enklare och kortare diktformer.

De mest framträdande riktningarna inom poesin under 1900-talets två första decennier kan delas upp i två huvudgrupper: traditionalister och reformister.

Till synes opåverkade av den nya revolutionära tiden fortsatte företrädarna för den traditionella inriktningen att skriva poesi efter vedertagna mönster och profilerade sig allt mer som motståndare till förändring. Man avvisade varje överskridande av den klassiska poesins gränser, både beträffande formen och i avseende på det – som man menade – ädla och höga innehållet.

Sökandet efter nya vägar inom poesin förenade en ansenlig mängd reformistiska poeter. Till denna brokiga skara hörde grupper av akademiskt utbildade poeter som var väl bevandrade i den traditionella versläran, men som istället för att skildra en platoniskt färgad inre verklighet valde att gestalta den omedelbara verkligheten med hjälp av de gamla formerna. En annan grupp bestod av poeter som oftast hade en mindre fördelaktig social bakgrund och inte var fullkomligt förtrogna med den gamla poesiskolan. I sin strävan efter enkelhet närmade de sig den traditionella folkdiktningen och använde sig i regel av enklare och kortare diktformer. De sociala spänningarna var starkt framträdande i deras diktning och framfördes med hjälp av bland annat satiriska inslag och av gatuspråk.

En tredje grupp bestod av poeter som inspirerade av socialistiska idéer och speciellt efter revolutionen i Ryssland ägnade sig åt proletärdiktning. Till formen skilde sig deras diktning dock inte från den förra gruppens.

Den nu allmänt utbredda uppfattningen om lyriken under seklets första två årtionden är att den saknar kvalitativt bestående litterärt värde. Det är knappast i den yttre formen som man kan förnimma en ny tids inbrytning. Intressant ur den synpunkten är istället ämnes- och ordvalet, vad som händer på den stilistiska nivån. Det nya inom litteraturen i allmänhet och inom lyriken i synnerhet bär under denna period karaktären av social indignation och avspeglar den på många andra plan pågående dragkampen mellan traditionellt och modernt. I likhet med sina västerländska kollegor genomgår företrädarna för den nya inriktningen en självförståelseprocess och sluter upp kring kraven på reformer i samhället. Denna politiskt-litterära radikalism som uppstod i en urban miljö växte snabbt till ett kollektivt projekt, men utvecklade inte någon individualitetsorienterad originalitet i den poetiska formen. Det skulle dröja ännu några år innan det nya och moderna även yttrade sig i formuppfattning och formexperiment.

*

Nästa etapp i den iranska litteraturens och lyrikens utveckling börjar år 1921 då en nationalistisk statskupp genomfördes och en officer vid namn Reza Khan tog makten. Fyra år senare lät han sig väljas till shah och tog plats på tronen under namnet Reza Shah Pahlavi. Han var en hårdför modernisator som begränsade de religiösa ledarnas makt, byggde ut infrastrukturen och genomförde betydande ekonomiska reformer. För att skapa en inhemsk industri grundlade Reza Shah statliga industrier som gav upphov till marknadsekonomiska principers intrång under 20- och 30-talen och till framväxten av borgarklassen. Under det politiska trycket av Reza Shahs diktatur avmattades den revolutionära och entusiastiska andan i samhället och ersattes av ett stabilt politiskt klimat. Moderniseringsprocessen hade västerländska modeller som förebild men favoriserade också den förislamiska tiden i Irans historia. Litteraturforskning och historieskrivning med nationalistiska intentioner understöddes av regeringen.

Det under förra perioden växande samhällsengagemanget vände sig därvid inåt. Många författare såg sig nödsakade att hålla sig till politiskt ofarliga ämnesområden. Detta tog sig ofta uttryck i kryptiska uttrycksformer, formella experiment eller inpassning inom den accepterade litterära traditionen. Men den påbörjade diskussionen om förnyelse i poesin påskyndades samtidigt i ett allt mer avpolitiserat klimat.

Kritikern och poeten Nima Yushij (1898–1959) räknas som den "nya" persiska poesins fader. Nima började skriva dikter vid tonåren och debuterade 1921 med sin första diktsamling. Ett år senare publicerade han den längre dikten "Afsaneh" (Legenden) som mötte skarp kritik från den traditionella poesins företrädare. Det nya i ”Afsaneh” var att den uppdagade poesins inneboende möjligheter som ett forum för reflektioner över poeten själv och över hans situation. Diktjagets explicita uppfattning av sig själv och av den empiriska realiteten avvek också från den romantiska jaguppfattningen. Nima använde sig i denna dikt av ett nytt språk som väsentligt skilde sig från det gängse diktspråkets normer. På det metriska planet var också hans poesi innovativ i det att den avvek från den klassiska diktningens strofiska indelning.

Nima var en experimenterande natur. Efter "Afsaneh" provade han på en rad olika metoder och skrev åtskilliga dikter som förhöll sig friare till formen och gav större innehållsligt svängrum. Han tog stöd på olika håll och grep många gånger tillbaka på äldre mästares verk. Hans franska språkkunskaper var en tillgång och gav honom insyn i det europeiska kulturlivet. Hans diktning kom särskilt att påverkas av franska symbolister och romantiker, men även av parnassister som den förste nobelpristagaren Sully Prudhomme.

Nimas strävan efter nyare vägar inom poesin utmynnade till slut i ett system för modifiering av äldre versformer. År 1937 publicerade han en relativt kort dikt med den betecknande titeln "Qoqnos" (Fågel Fenix). Med denna dikt anses den persiska poesin, efter århundraden av stagnation, ha återuppstått ur sin aska. En ny tid randades vid den poetiska horisonten.

Det formsystem som Nima introducerade, och efter honom betecknats som Nima-skolan, var genialiskt enkelt. Hans metod innebar ett förkastande av den klassiska verslärans krav på indelningen av versrader i jämna antal versfötter. I den nimaistiska metriken växlar versradernas längd liksom deras antal i stroferna och rimmen sätts in oregelbundet. Denna nya form tillåter poeten att avsluta versraden där han anser det lämpligt. Han behöver inte fylla ut sin poesi med onödiga ord och uttryck för att hålla antalet versfötter jämna. Till skillnad från den gamla metriken där en versrad utgjorde diktens minsta entitet kan i den nya formen flera versrader tillsammans bilda en enhet. På detta vis uppnås en naturlig, normal och mer flexibel rytm. Dikten gör ett mer sammanhållet intryck och i dess struktur förenas form och innehåll i ett mer dialektisk samspel.

Den kamp för formell nyorientering som hade påbörjats i början av seklet kom således till en vändpunkt med Nima. Det tog emellertid ytterligare några år innan Nima-skolan vann terräng och blev poetiskt allmängods.

Nimas litterära berömmelse vilar inte endast på hans rimteknik, som är en naturlig utveckling av den klassiska versläran och en uppföljare till den. För att framhäva vikten av förnyelsen inom poesin och för att försvara sina ståndpunkter skrev Nima en rad polemiska essäer i litterära tidskrifter. Den viktigaste essän "Värdet av känslor", som skrevs 1940, vittnar om att han var väl bekant med sin tids europeiska litterära strömningar som symbolism, futurism och surrealism. Genom att hämta exempel från dessa litterära skolors framväxt och spridning framhäver Nima vikten av anpassningen av de litterära formerna till dagens verklighet.

Om Nima i rimtekniska avseenden tog avstånd från den traditionella poesin så eftersträvade han på det estetiska planet en återgång till de gamla poesimästarnas sinnliga och objektiva bildspråk. Han förespråkade en förändrad verklighetsuppfattning i samklang med den moderna världsbilden. För att undvika upprepningar menade han att poeten måste tillägna sig ett eget seende och därigenom befria det poetiska språket från dess referentiella och konventionella bojor. Nima åskådliggjorde sina tankegångar på sin egen poesis arena. Hans poesi kännetecknas av ett förtätat och objektivt bildspråk som hämtar sina symboler från en realistisk miljö.

Även om Iran formellt förklarade sig neutralt under andra världskriget visade dåvarande kungen Reza Shah sympati för Nazi-Tyskland. Detta ledde år 1941 till att Iran ockuperades av de allierade makterna och Reza Shah tvingades abdikera. Tronen övertogs av sonen Mohammad Reza, som sedermera skulle bli den siste Shahen. Under några år framöver fick författare, politiskt aktiva och intellektuella åtnjuta en viss frihet, innan kungamakten åter hämtade krafter och monopoliserade politiken till ett av USA starkt stöttat etablissemang runt Mohammad Reza. Samtidigt kom Irans kommunistiska parti att spela en allt större roll i politiken. Partiet växte sig starkt inom loppet av några år och fick stort inflytande bland arbetare, bönder och intellektuella. Intresset för folkkultur växte och antiimperialistiska idéer och socialkritik återspeglades i litteraturen. Frihetens friska vindar blåste också nytt liv i tidnings- och tidskriftsvärlden. Flera nystartade litterära tidskrifter gav Nima och nimaisterna ett forum där de kunde presentera sina tankegångar samt visa exempel på den "nya" poesin. År 1946 kom dessa företrädare för den nimaistiska skolan och en rad andra författare att offentligt manifestera sig som progressiva vid de iranska författarnas första kongress.

Med tiden kom Nima att vinna allt högre ställning som poet och allt fler poeter identifierade sig med den nimaistiska skolan, som nu var en etablerad inriktning inom poesin. Men det var först under det kommande decenniet som den nimaistiska tradition skulle nå sin kulmen.

*

Under 50-talets andra hälft och i början av 60-talet utvecklades Iran till en politisk diktatur samtidigt som ekonomin liberaliserades. Högteknologisk industri och modern jordbruk stimulerades. Kommunikationen med omvärlden öppnades på vid gavel och intryck av alla slag från Europa och USA strömmade in på olika nivåer. Denna forcerade och ytliga västerlandisering och den uppifrån påbjudna moderniseringen innebar en drastisk ekonomisk och social omvandling.

Allt fler kvinnor kom att spela en aktiv roll i samhälls- och arbetslivet. Genom familjelagen som antogs 1963 skapades en juridisk bas för en förändring av den traditionella isalmiska familjerätten. Kvinnan skulle framför allt skyddas mot orättfärdiga skilsmässor och månggifte.

Franskan som hade varit skolundervisningens och de intellektuellas andra språk ersattes efter den USA-stödda kuppen av engelskan. Översättningar av engelskspråkiga författare och poeter blev allt vanligare. T.S. Eliots berömda dikt Det öde landet tolkades 1956 till persiska och fick ett sensationellt mottagande. Introduktionen av Sartres existentialism jämte marxistiska idéers spridning bäddade för framväxten av sekularism och ateism. I litterära tidskrifter pågick livliga diskussioner huruvida diktens innehåll skulle betraktas som ett litterärt kriterium eller inte. Frågan om vad en dikt skulle handla om sköts så småningom åt sidan till förmån för hur en dikt skulle skrivas.

Från och med publiceringen av Nimas "Qoqnos" och fram till början av 60-talet diktade två poetgenerationer med utgångspunkt i den nimaistiska skolan – och med oförminskad förnyelseiver. Redan mot slutet av 40-talet hade emellertid andra tonfall brutit fram. Den nimaistiska skolan förgrenade sig i olika riktningar och yngre poeter sökte finna egna vägar.

Ahmad Shamloo (född 1925), en nu levande legend och ett stort namn i den persiska poesin, gav ut sin första diktsamling 1947. Förutom dikter som var skrivna efter den nimaistiska skolans mönster innehöll samlingen fri vers. Efter att ha skrivit sina bästa nimaistiska dikter kom Shamloo under 60-talet att definitivt avfärda den nimaistiska metriken. Han utvecklade i stället en poetisk metod, med rötter i tusentalets prosa, som i allra högsta grad utnyttjade språkets inneboende melodiska och verbala resurser. Shamloos poesi kännetecknas av ett laddat och intensivt språk med episk framtoning. Politiskt och samhälleligt engagemang är ett annat signum för Shamloo.

Sohrab Sepehri (1912–1980), ett annat stort namn under sextiotalet, fulländade en stämningsfull fragmentarisk stil. Sepheri, som även var konstnär, tecknade sina av österländsk filosofi färgade tankar i ett natursceneri där läsaren inbjöds till andakt och omvärdering av alla värden. Språket i hans senare poesi följer inte de gängse grammatiska reglerna. Han använder ofta substantiv istället för adjektiv, substantiverar verb och utesluter predikat. Genom nya ordkombinationer, lösryckta ord och meningar och anspelningar på äldre verk manar Sepehri läsaren till eftertanke och till att se med nya ögon.

Forough Farrokhzad (1934–1967) är den mest betydande representanten för denna periods kvinnliga poeter. Språket i hennes poesi är lättillgängligt men subtilt och sensuellt. I sin senare poesi utvecklade hon ett berättande och expansivt språk som står i laddad kontrast till kompressionen i bildspråket. Farrokhzad tog strid för kvinnans självständighet och hennes rätt till sina egna känslor. Kärlek, begär, utomäktenskapliga relationer och uppgörelse med den förtryckande religionen kännetecknar hennes poesi på det motivisk-tematiska planet.

I början av sextiotalet bildades en grupp av yngre poeter som ansåg att den nimaistiska skolan inte längre var nyskapande. Gruppen som senare kom att kallas "Den nya vågen" samlades kring en regelbundet utkommande antologi och startade ett eget tryckeri, som bland annat gav ut översättningen av T.S. Eliots Fyra kvartetter år 1963. För de yngre generationer utgjorde nu den anglosaxiska kulturen den främsta västerländska inspirationskällan.

De teoretiska grunddragen för den nya vågens rörelse inom poesin var förkastandet av den klassiska poesilärans krav på metrik och rim samtidigt som man strävade efter att uppnå ett melodiskt och rytmiskt språk. Vidare betonades ordets centrala plats i poesin och autoskriften lyftes fram till följd av att man upphöjde det omedvetnas ställning vid skrivandet.

En flitig debattör och företrädare för denna riktning är Yadollah Royaii (född 1932), som senare med utgivningen av ett poetiskt manifest år 1969 kommit att bilda en egen skola vid namn Spacementalism. Royaiis programförklaring går ut på att uteslutning av jämförelseord skapar en endimensionell eller linjär bild i poesin. Om poeten hoppar över två eller tre bildled erhållas således en två- respektive en tredimensionell bild. Den poetiska bild som uppbärs av tre dimensioner ger upphov till rymd (Space). Till skillnad från surrealismens program är det genom denna rymd inom poesin som den spacementalistiske poeten når en annan verklighet bortom den empiriska.

*

Med sjuttiotalet inleddes återigen en period av hårt politiskt klimat. De få politiska partier som ändå för skenets skull var verksamma förbjöds och Shahen koncentrerade all makt omkring sig med hjälp av det enda tillåtna Rastakhiz-partiet. Tiotals litterära tidskrifter förbjöds och en svart lista över poeter och författare som inte fick publicera sina verk tecknades. En del författare tvingades att lämna Iran och en rad andra fängslades.

Efter ett år av strejker, massdemonstrationer, politiska överläggningar och uppgörelser och blodiga gatustrider störtades Shahens enväldiga styre 1979. Det andrum som uppstod i avsaknad av ett enhälligt styre upphörde att existera bara något år efter revolutionen i och med de religiösa ledarnas maktövertagande. Hundratals oppositionella författare tvingades på nytt i landsflykt eller fängslades. En hårdare censur har sedan dess överskuggat det litterära klimatet i Iran. En officiellt stadgad linje för den litterära verksamheten har med tiden tagits fram som en motbild mot de så kallade oliktänkande poeterna och författarna. Den islamiska regimens avståndstagande från den västerländska kulturen har gynnat de poeter som med islamiska värderingar etablerat en religiöst färgad poetik där motiv från islams filosofi och historia är vanligt förekommande. Denna bortvändhet och kulturella isolation som följt i spåret av regimskifte i Iran kan också skönjas i den poetiska formen. Många av de poeter som åtnjuter regimens stödjande hand har valt att skriva sin poesi enligt de klassiska formnormerna.

I frågan om form och innehåll står den obundne iranske poeten återigen inför ett poetiskt val som påtvingats av den politiska situationen. Det är orimligt att bortse från dagens grymma verklighet, men just detta förbiseende garanterar i många fall poetens fysiska överlevnad. Att ägna sig åt formexperiment och teoristudie leder i dagens situation till avskildhet från samhället, vilket den sittande regimen inte har något emot.

För den stora skaran av författare och poeter som idag lever utomlands har vistelsen utanför Iran bidragit till en alienation från utvecklingen där och från det språk med vilket man en gång skrev sina alster.

Exilen har samtidigt medfört en närmare kontakt med värdlandets litterära strömningar. Bekantskap med värdländernas språk har öppnat enorma möjligheter, inte minst för de litteraturintresserade i Iran då antalet översättningar utförda av exilförfattare ökat.

*

Den sekellånga kampen för förnyelse inom poesin har i Iran varit nära förknippad med kampen mellan tradition och modernitet, mellan klassisk kultur och modernism, mellan religiös och sekulär världslig ideologi. Idag pekar alla signaler på att utvecklingen inom poesin även för en överskådlig tid kommer att stå under inflytandet av den politiska situationen i landet.

Av de kommenterade poeterna finns följande diktsamlingar på svenska:

Ahmad Shamloo: Allomfattande kärlek, övers. Azar Mahloujian, Arash Förlag 1994, och Dikter om Natten, övers. Janne Carlsson och Said Moghadam, Baran förlag 1998.

Forough Farrokhzad: Mitt hjärta sörjer gården, övers. Anja Malmberg och Namdar Nasser, Lindelöws bokförlag 1996, och Karin, Forough, en själ två språk, övers. Janne Carlsson och Said Moghadam, Baran förlag 1997.

Yaddolah Royaii:Vägens längd – min hemtrakts offer, översättning av Sohrab Mazandarani och Jan Östergren, Baran förlag 1997.

Ur en iransk modernistisk kanon

Aida i spegeln (av AHMAD SHAMLOO)

Dina läppar,
sinnliga som poesi,
förvandlar den allra brunstigaste kyssen
till den blyghet
som grottmannen åtnjuter
för att bli människa
Och dina kinder
med två diagonala linjer
ledsagar din värdighet
och mitt öde
Och i väntan på morgonen
har jag utan att vara rustad
genomlidit natten
och obefläckad burit min stolta kyskhet
från varubytenas bordell
Ingen har någonsin begått självmord
lika tragiskt som jag hängett mig åt livet
Och dina ögon är eldens hemlighet
Och din kärlek är människans seger
när hon skyndar sig att drabba samman med ödet
Och din famn
en liten plats att leva på
en liten plats att dö på
och en flykt undan staden
som oförskämt
med tusen fingrar
pekar ut himlens renhet
Berget börjar med den första stenen
och människan med den första smärtan
Och i mig levde en elak fånge
som inte stod ut med sina kedjors gnissel
och jag började med din första blick
Förträffligt
viner stormarnas flöjt
till din storartade dans
och till dina ådrors melodier
går den eviga solen upp
Låt mig vakna upp
så att stadens gator
varsnar min närvaro
Dina händer är försoning
vänner som stödjer
så att fientlighet glöms
Din panna är en hög glänsande spegel
som de sju systrarna tittar i
för att inhämta sin skönhet
Två rastlösa fåglar sjunger i ditt bröst
Från vilket håll nalkas sommaren
för att törsten
ska åtrå vattnet?
För att du ska uppenbara dig i spegeln
tittade jag länge i den
Jag grät bäckar och hav
O, ängel i människas skepnad
din kropp brinner enbart av lögnens glöd
Din närvaro är ett paradis
som rättfärdigar flykten från helvetet
Ett hav som dränker mig i sig
rentvår mig från alla synder och lögner
Och dagen gryr med dina händer

(1965)

En sång för tacksägelse och dyrkan

Dina kyssar
är trädgårdens sångglada sparvar
dina bröst
fjällens bikupor
och din kropp
en evig hemlighet
som i gränslös avskildhet
uppenbaras för mig
Din kropp är melodi
och min kropp ord som slingrar sig in i den
så att en sång föds
En ballad som pulserar harmoni
I din blick vistas all ömhet:
en budbärare som för med sig nyheten om livet
Och i din tystnad klingar alla ljud:
ett skri som upplever existensen

(1964)

Jag älskar dig

Natten omsluter inte oss
röster försonas inte med tystnaden
orden avvaktar
Jag är inte ensam med dig
ingen är ensam med någon
natten är mer ensam än stjärnorna…
Natten omsluter inte oss
flintan är otåligt nära stubinen
gatans vrede är i din näve
dina läppar filar fram den ljusa poesin
Jag älskar dig
och natten bävar för sitt eget mörker
(1957)

Ljuset, jag, blomman och vattnet (av SOHRAB SEPEHRI)

Inga moln
Ingen vind
Sätter mig vid dammen:
fiskar simmar, ljuset, jag, blomman och vattnet
Existensens rena knippe
Mor plockar basilika
Bröd, basilika och ost, molnfri himmel, nyvattnade petunior
Frälsningen finns nära: bland trädgårdens blommor
Ljuset smeker kopparskålen
Trästegen, från den höga murkanten, hämtar ner morgonen
Bakom ett dolt leende, allting
Mitt ansikte skymtas genom springan i tidens vägg
Det finns saker jag inte vet någonting om
men jag vet att jag dör om jag skär av grönskan
Jag är fylld av vingar och fjäder, jag stiger upp till kulmen
Jag ser en väg i mörkret, jag är fylld av lyktor
Jag är fylld av ljus, sandkorn och grönska
Jag är fylld av väg, bro, flod och våg
Jag är fylld av ett blads skugga i vattnet:
så ensamt mitt innersta är

(1967)

Mitt hjärta sörjer gården (av FOROUGH FARROKHZAD)

Ingen bryr sig om blommorna
Ingen bryr sig om fiskarna
Ingen vill tro att gården är döende
att gårdens hjärta har brustit under solen
att gårdens själ undan för undan töms på sina gröna minnen
och gårdens känsla
verkar vara något abstrakt
som har ruttnat i dess avskildhet
Vår gård är ensam
Vår gård gäspar
i väntan på regn från ett okänt moln
och vår gårds lilla damm är torr
Små oskuldsfulla stjärnor
faller till marken från trädens höjder
och genom de bleka fönstren i fiskarnas boning
hörs hostningar om nätterna
Vår gård är ensam
Far säger:
Min tid är förbi
Min tid är förbi
Jag har burit min börda
och gjort mitt
Han sitter i sitt rum från morgon till kväll
och läser antingen Shahname
eller Nasekh Altavarikh
Han säger till mor:
Förbannelse över alla fiskar och höns
När jag dött, vad gör det då för skillnad
om gården finns eller inte?
Pensionen är tillräcklig för mig
Mors hela liv
är en bönematta
utrullad på fruktans tröskel till helvetet
Hon spår synd i allt
och tror att gården blivit oren
av en växts hädelse
Mor är en naturlig syndare
Mor ber hela dagarna
och blåser sin välsignelse
på alla blommor
på alla fiskar
och på sig själv
Mor väntar på den siste imamens uppståndelse
och benådningen som kommer med honom
Min bror kallar gården för kyrkogård
Min bror skrattar åt ogräsets kaos
och räknar fiskarna
som under vattnets sjuka hud
förvandlas till ruttnande lik
Min bror missbrukar filosofin
Han ser gårdens räddning
i att förstöra den
Han super sig full
slår med näven i väggar och dörrar
och försöker säga att
han är väldigt plågad, trött och besviken
Han tar sin besvikelse med sig
så väl som sin legitimation, almanacka, näsduk och penna
ut på gator och basarer
Hans besvikelse är så liten att den försvinner
i krogarnas nattvimmel
Och min syster brukade ta med sig sina enkla hjärteord
till de vänliga och tysta blommorna
när hon fått stryk av mor
Ibland bjöd hon fiskfamiljerna på solsken och sötsaker
Hon bor nu på andra sidan staden
I sitt konstgjorda hus
med sina konstgjorda guldfiskar
i beskydd av sin konstgjorda mans kärlek
Under grenar av konstgjorda äppelträd
sjunger hon konstgjorda visor
och producerar naturliga barn
Varje gång hon kommer på besök
och får sin klänning nedsmutsad av gårdens förfall
badar hon i parfym
Varje gång hon kommer på besök
är hon gravid
Vår gård är ensam
Vår gård är ensam
Hela dagarna
hörs ljudet från explosioner och splitter
bakom porten
Alla våra grannar planterar granater och maskingevär
istället för blommor på sina gårdar
Alla våra grannar täcker över sina kakeldammar
som mot sin egen vilja
blir hemliga krutgömmor
Och barnen på vår gata
har fyllt sina skolväskor med små bomber
Vår gård är förvirrad
Jag är rädd för den tid
som har gått miste om sitt hjärta
Jag är rädd för tanken på alla dessa händers flathet
och för alla dessa ansiktens främlingskap
Jag är lika ensam som ett skolbarn
som dåraktigt älskar sina geometrilektioner
Jag tror att man kan ta gården till sjukhuset
jag tror
jag tror
jag tror
Och gårdens hjärta har brustit under solen
och gårdens själ
töms undan för undan på sina gröna minnen

(troligen 1966)

Shahname: epos bestående av ca 50 000 verser skrivet av Abulqasim Firdausi (934 -ca 1025), jämförbart med Homeros Iliaden och Odysséen. – Nasekh Altavarikh: en historiebok i flera band skriven under 1800-talet av Lesanalmolk (Sepehr) erer) som hade nära anknytning till hovet.

blåser sin välsignelse…: I slutet av den fasta bönen kan man lägga till egna böner och egna önskningar. Det sker då genom att blåsa på den person eller sak som man vill välsigna. – den siste imamens uppståndelse…: Det finns två stora huvudriktningar inom islam: shia och sunni. Shia-islam är statsreligionen i Iran. Shiiterna erkänner inte några andra än Mohammeds direkta ättlingar som efterträdare. Enligt shiiternas tro utsåg Mohammed sin kusin Ali till att bli den förste imamen (religiös ledare). Ali i sin tur skulle efterträdas av sina elva efterkommande ättlingar. Den tolfte, eller den siste imamen, lär ha försvunnit för att återuppstå.

Tolkningarna har tidigare publicerats i tidskriften Halva Världens litteratur, nr 3/4, 1996 (Shamloo) och nr 2, 1996 (Sepehri), samt i Forough Farrokhzad, Mitt hjärta sörjer gården, Lindelöws bokförlag 1996.