Aida i speglen
Dina läppar,
Och dina kinder
Och i väntan på morgonen
Ingen har någonsin begått självmord
Och dina ögon är eldens hemlighet
Och din kärlek är människans seger
Och din famn en liten plats att leva på
Berget börjar med den första stenen
Och i mig levde en elak fånge
Förträflligt
Låt mig vakna upp
Dina händer är försoning
Din panna är en hög glänsande spegel
Två rastlösa fåglar sjunger i ditt bröst
Från vilket håll nalkas sommaren
För att du ska uppenbara dig i speglen
O, ängel i människas skepnad
Och dagen gryr med dina händer
sinnliga som poesi,
förvandlar den allra brunstigaste kyssen
till den blyghet som grottmannen åtnjuter
för att bli människa
med två diagonala linjer
ledsagar din värdighet och mitt öde
har jag utan att vara rustad
genomlidit natten
och obefläckad burit min stolta kyskhet
från varubytenas bordell
lika tragiskt som jag hängett mig åt livet
när hon skyndar sig att drabba samman med ödet
en liten plats att dö på
och en flykt undan staden
som oförskämt
med tusen fingrar
pekar ut himlens renhet
och människan med den första smärtan
som inte stod ut med sina kedjors gnissel
och jag började med din första blick
spelar stormar flöjt
till din storartade dans
och till dina ådrors melodier
går den eviga solen upp
så att stadens gator
varsnar min närvaro
vänner som stödjer
så att fientlighet glöms
som de sju systrarna tittar i
för att inhämta sin skönhet
för att törsten
ska åtrå vattnet?
tittade jag länge i den
Jag grät bäckar och hav
din kropp brinner enbart av lögnens glöd
Din närvaro är ett paradis
som rättfärdigar flykten från helvetet
Ett hav som dränker mig i sig
rentvår mig från alla synder och lögner