| Sohrab
Sepehri (1928–1980),
är en av de främsta företrädarna inom modern persisk poesi. Han föddes
i landsortsstaden Kashan, söder om huvudstaden Teheran. 1951 debuterade
han med samlingen Marg-e rang (Färgens död). Två år senare tog han sin
examen vid konsthögskolan i Teheran. Efter det arbetade Sepehri några år på statliga verk men avsade sig från alla statliga ämbeten 1962. I samband med några konstutställningar reste Sepheri till bl.a. Frankrike, Spanien, Holland, Italien, Österrike och USA och kom då i närmare kontakt med västerländsk poesi. Under korta vistelser i Japan, Indien, Pakistan och Afganistan tog han djupt intryck av buddismen och taoismen. Detta kom seanre att speglas i hans poesi. Sammanlagt utgav han åtta diktsamlingar, som några år före hans död samlades i volymen Hasht Ketab (Åtte böcker). Publiceringen av de långa dikterna Seday-e pay-e ab, 1965 (Vattnets fotsteg) och Mosafer (Resenären), 1966 var en vändpunkt i Sepehris diktande och blev hans genombrott. Sextiotalet var en produktiv period för Sepheri. Under denna tid levde han ett enkelt liv långt borta från de litterära kretsarnas ståhej i Teheran. De omvälvande politiska händelserna under decenniet tycks inte ha satt många spår i hans dikter. Den svåra ekonomiska krisen i Iran och Shahens toppstyrda "Vita revolution" gav inga nya motiv i Sepehris poesi, ej heller det pågående Vietnamkriget. Många av samtidens kritiker beskyllde honom för en naiv och mjuk hållning till poesin, samt för oangagemang i samhälleliga och globala frågor. Men Sepehris poesi, med dess utforskande av människans inre och dess teckning av de existentiella frågorna, höjer sig över tid och rum, blir tidlös och universell. Ofta är det en yttre händelse, i naturen eller den omdelbara verkligheten, som utlöser tankeflödet i hans lyrik, och som väcker läsarens associationer. Bildkonstnären Sepehri målar med ord. Med sinnliga, stämningsfulla dikter återger han den moderna människans främlingskap inför naturen. Med sin fragmentariska stil, påminnande om haikudiktning i en axpanderad version, inbjuder sepehri till andakt och omvärdering av alla värden. Han vädjar till läsaren att: "Skölja ögonen, se allt med andra ögon". Språket i hans sena poesi följer inte de gängsne grammatiska reglerna. Det är speciellet framträdande i hans två sista diktsamlingar, Hajm-e sabz, 1967 (Grön volym) och Ma hich ma negah, 1967 (Vi ingenting, vi blick). Där använder han ofta substantiv istället för adjektiv, substantiverar verb och utesluter predikat. Nya ordkombinationer, lösryckta ord och meningar, anspelningar på äldre verk manar läsarens till eftertanke, att se på nytt. Av
Namdar Nasser | 
Dikter av tolkning
av |
 |
En
oas i ögonblicket |