Flickan och tarspelaren, en novell av Shahrnush Parsipur

Ett underbart lugn rådde i den aramenska civilisationen, utom för den flicka som hade förälskat sig. Flickor hade ingen rätt att bli förälskade, för deras förälskelser förde olycka med sig.
Flickan var förälskad i en man som spelade tar* och den tarspelande mannen var fånge hos två män, en man som bar skägg och en man som var hade rakat av sig skägget.
Flickan strävade efter att befria sin älskade. Först tänkte hon på att förvandla sig till rök och ta sig in mellan dörren och dörrkarmen, omslingra sin älskade, förvandla honom till rök och tillsammans fly genom springan vid dörren. Sedan tänkte hon på att krympa sig själv till en atoms storlek och därefter gå in och röva bort sin älskade. Till sist tänkte hon på att gå och be för hans frigivning. Ingen av dessa tankar föreföll möjlig, för även om Aram-civilisationen tidigare varit lysande, kunde man inte heller i den kulturen förvandla sig själv till rök eller till en atom. Inte heller passade det att hon bad för hans frigivning, för hennes älskade tyckte inte om böner och det skulle kunna få honom att hata henne. I dessa tankar gick flickan av och an, natt och dag.
En dag berättade en man för henne att hennes älskade hade rymt och nu befann sig i Turkiet, otåligt väntande på henne. Flickan blev nästan galen av lycka och märkte knappt på vilken väg hon kom till Turkiet. Väl där berättade en man för henne att hennes älskade hade tvingats att i hemlighet lämna landet under natten, med ett förfalskat tyskt pass. Han hade lämnat instruktioner om att flickan skulle stanna i Turkiet tills det fanns en möjlighet för henne att komma till Tyskland. Hon lydde och skaffade sig ett arbete som försäljerska i en klädbutik och sedan bytte hon arbete åtta gånger, för att ingen skulle undra vem hon var och varifrån hon kom, och under tiden förlorade hon inte bara kontakten med sin älskade utan också med sig själv. Men eftersom kärlek, liksom myskdoft, inte kan döljas, mötte hon en dag på gatan en man som kände hennes fästman. "Fröken, var har ni varit?", frågade han henne. "Tre gånger har din älskade planerat för din färd till Tyskland, men vi har inte kunnat finna dig."
I stället för att svara grät flickan. Mannen tyckte synd om henne och sa att han kunde hjälpa henne till Tyskland nu, men problemet var att hennes älskade hade åkt till Kanada och där väntade på ett amerikanskt visum. Flickan, som var mycket tålmodig, åkte till Tyskland och tog arbete som diskare på en restaurang. Två år gick, under vilka de två brevväxlade och till och med talade med varandra i telefon några gånger. Mannen sade att när han kom till USA skulle han bygga tars och sälja dem och de två skulle bli miljonärer. Flickan ville bidra och gick därför med på att sticka tröjor, på kvällarna efter diskningen, och sedan sälja dem till kvinnorna i grannskapet.
Men flickans älskade darrade länge i den kanadensiska kölden då han arbetade natt som parkeringsvakt och fick aldrig tid att bygga tars och bli rik. Så, han begav sig illegalt till USA och kom till Kalifornien, och där uppkom, helt oväntat, en situation som gjorde det möjligt för honom att lagligt bli medborgare, eftersom han togs emot som artist då han nu byggde tars och sålde dem. Han ringde till flickan och sade: "Jag kommer", och han kom.
De två befann sig på ett hotell och ingen plats utanför det hotellet existerade. Eftersom de befann sig på den enda plats som existerade fanns inga andra människor än de själva. Då och då kunde avlägsen musik höras och ibland passerade samtalande människor nedanför deras fönster. Men existerade det några andra platser på jorden? USA? Tja, vad skulle det göra för skillnad? De var närvarande, de två var närvarande och deras rum fanns. Vad annat kunde de begära?

Mannen sade, "Jag lägger dig i en resväska och tar dig med". Han köpte en resväska och lade flickan i den. Flygande genom luften frös flickan i resväskan. Innan hon somnade in återvände hon till hotellrummet och försvann in i mannens omfamning.
På flygplatsen i Amerika hittade människorna en resväska och inuti den en flicka i djup sömn.

Den tarspelande mannen från Aram-civilisationen talade under lång tid om en förlust och sedan uppfann han en tar som liknade en violin. Han tog den med sig till Tahoesjöns kasinon, för han ville spela violin för människorna där. Men eftersom flickan sjunkit in i honom uppfylldes han nu av en kvinna som spelade violin. Han uppfann då en rem som gick runt hans huvud och höll ett blåsinstrument intill hans mun. Han spelade violin och flöjt på samma gång och sjöng med en kvinnas röst. Han sjöng till och med på amerikanernas språk, trots att ingen lyssnade till honom. Människorna lyssnade hellre till de enarmade banditernas rasslande.
Flickan, som levde inom mannen, ville klä sig i en turkos klänning, och hon gjorde så. Klänningen var vacker och hon fortsatte att spela violin och blåsa flöjt. Mannen sade, "Så vacker du är! Låt oss ro över sjön."
De rodde över sjön. Flickan sjöng. Mannen var idel öra. Sedan reste han sig upp och omfamnade flickan och inneslutna i varandra föll de i vattnet. Sjön var så blå att det var overkligt.

* Tar; stränginstrument med sex strängar.

Översättning av Namdar Nasser och Anja Malmberg
publicerad i Halva Världens Litteratur nr. 1-98

[Hem] [Poesi] [Prosa] [Litteraturlista] [Artiklar] [Länkar]